Idag vill jag hylla livet.
Och allt arbete som jag har gjort med mig själv för att komma dit som jag idag är. Tacksamheten att få stötta och hjälpa andra att hitta sin väg i livet, vägen ut i frihet. Frigörelsen från det förflutnas skuggor.
Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket. Jag vill tacka mina barn och barnbarn för att ni är som ni är. Livet har format oss till dom vi idag är. Visst livet har varit stentufft många gånger. Men det är ju också det som har tagit oss dit vi är idag. Vi har fått vår beskärda del av det mörka. Men idag finns det bara det ljusa. Glädje och kärlek över att ha landat där jag idag är. Jag är så tacksam över min resa och så stolt över mig själv. Det har krävts mycket jobb med mig själv i att förstå att jag föddes i en familj som inte på något sätt kunde förstå vem jag var eller för den delen vem jag är idag. De har inte kunnat se eller varit delaktiga i min resa. Något som varit självvalt från deras sida. Jag går vidare in i det ljusa istället för att stanna kvar i det mörka med svek, nyckfullhet, avundsjuka som bygger på rädslor, och allt annat som hör det mörka till, dvs egots rädsla.
Det är ju det som mitt företag bygger på mitt liv, mina livslektioner, som sedan medförde att jag började läsa om varför vi fungerar som vi gör. Och byggt på mina erfarenheter av att jobba med människor på olika sätt. Och många gånger har det visat sig att det var de som jag jobbade för varit mer friska än kollegorna som jag jobbat tillsammans med. Jag har mött människor som absolut inte ska jobba med utsatta människor. För att de bara ställer till det eftersom de inte har jobbat med sig själva. Man kan inte hjälpa till och läka någon annans sår om man inte har läkt sina egna. För då lämnar man någon med ett sår. Och detta förekommer överallt, behandlingshem, polisen, kriminalvården, socialtjänsten, sjukvården mm.
Om man inte själv har varit med om något hur ska man då kunna förstå? Kunskapen ”by the book” inte att förringa men igenkännandet av känsla av förståelse finns ju inte. Jag får ofta höra när någon varit hos läkare, psykolog, terapeuter mm att de börjar att prata om något helt annat istället för att de förmodligen inte har kunskapen, rädsla att bli avslöjad. Istället för att erkänna att de inte har den kunskapen. Antingen skicka till någon annan eller återkomma mera påläst. Det är ju synd om någon kommit till en sådan psykolog/terapeut och sedan tror att alla är likadana. Och inte vågar söka hjälp igen.
Jag har bestämt mig att det ljusa ska vara lika starkt som helvetet har varit.
Jag har inte vågat älska med rädsla för att bli bortvald. För jag har alltid trott att det är mig som det har varit fel på. Att jag inte dugt till någon eller något. Jag hamnade i relationer men missbrukare, stora egon, narcissister, psykopater m.fl. Men idag många år senare vet jag ju hur det förhåller sig…
Vi triggas igång av olika saker från barndomen i vårt inre sårade barn som gör så att relationer inte fungerar, för vi reagerar från vårt inre barn istället för att se hur verkligheten ser ut i nutid. Det är triggerpunkter från hur vi har blivit bemötta. Och är våra föräldrar vuxna barn då har vi ofta svårt att prata med dom om olika saker för då reagerar de utifrån ditt inre barns sårade känslor. Och det blir en fight mellan barn och föräldrar istället. Samma som vid en skilsmässa att istället för att fungera på det vuxna logiska planet/jaget så reagerar vi inifrån det sårade barnet och det hamnar på sandlådenivån genom att kasta saker på varandra. Och då kommer barnen oftast i kläm.
Jag får ofta frågan om hur kan man bli psykopat och varför faller vi för psykopater. Och det har som jag ser på det delvis med vuxna barn att göra men samtidigt beror det ju aldrig endast på en sak. Utan flera saker samverkar. De som aldrig blir vuxna kan utveckla en personlighetsstörning från jaget till egot och vidare till narcissistiska drag, narcissist, psykopatiska drag, psykopat. Det går inte att diskutera med en sådan personlighet för de är kvar i det sårade barnets smärta av att inte vara älskad men att de väljer att stanna kvar där för de har byggt väldigt tjocka murar in till sitt eget jag. Egot är ju just det att skydda sitt eget jag från att känna smärta i att bli avvisad, kritiserad, hånad, utfrusen, kränkt, svikit som barn.
Nu är detta en förklaringsmodell varför vi blir den vi blir. Anklagar inte föräldrarna för då kommer man ingenstans i utvecklingen utan det gäller att sortera ut vad som är vad. Den som man föds som kommer alltid att påverkas av miljön. Av de människor som vi har närmast oss, hur de handlar, tänker och känner. Hur tillgängliga de är för barnets behov eller om de har fullt upp med att se sina egna behov. Har du en förälder som har ett missbruk, psykisk ohälsa eller allmänt frånvarande så kan de inte se dina behov i att vem du är eller behöver. De har fullt upp med att se till sig själva.
”Generna” verkar på uppdrag av miljön” Alla föds goda sedan är det prägling, spegling och det psykologiska spelet och som avgör vad vi hamnar i vår personlighet. Och det är ju så att syskon utvecklas åt olika håll. Ett kan bli psykopat och den andra fortsätter att vara den goda, ofta kanske för att det barnet är högkänsligt och överlever en familj där det finns ett missbruk av olika slag eller psykisk ohälsa.
Vi som föds ”vuxna” behöver slå av på kraven på oss själva. Dom självskapade kraven. Vi om tog ansvar redan tidigt för hur familjen mådde och balanserade upp energierna i familjen. Gjorde allt för att bli älskade så då skapas duktig flicka/pojke syndromet. Och så tog vi ändå mer ansvar på oss, förmodligen duktiga i skolan utan att någon behövde tala om för oss att vi skulle göra läxan. Fortsätter så även i arbetslivet jobbar på, ambitiösa fast lönen hinner inte med. Vi är tacksamma för det lilla. För det är så vi alltid har verkat. Total avsaknad av självvärde och självkänsla. Vi samlar på oss en massa skydd och byggde murar för att det var känslokallt. Vi saknade någon som kunde förstå oss se oss och se våra behov. Så vi skapade en människa på insidan och en utanför murarna dvs bakom skydden. Men vi har hela tiden känt att det varit fel att jag är ju inte denna människa, denna personlighet. Så ofta är det vi som senare söker hjälp för att hitta vårt sanna jag.
Den andre personligheten åtnjuter fördelar med sitt beteende för där finns ju ingen empati kvar. Eller tror rättare sagt att den har fördelar med att leva som den gör. Tyvärr kan egot som skyddar jaget mer och mer ta över med alla skydd, försvarsmekanismer och flyktbeteenden förinta allt det goda hos en människa. Egot försöker att utnyttja alla situationer till sin egen fördel. Egot känner rädsla istället för att fullfölja det man bestämt sig för att göra. Utifrån egot kan man inte göra något för att rädda sig själv eller andra. Man spelar en roll av att vara hjälpsam. Beteendet är inlärt och alltid i övertygelsen att man vinner på det man gör. Egot tror på splittring och separation från sig själv. Egot tillåter personen att betrakta oss som överlägsna.
Kännetecken för de som är i egot och kan med all sannolikhet utveckla en störning för det finns inte så mycket av jaget kvar. Kontroll, makt, konkurrens alltid tävla, jämföra. Egot manipulerar sig fram och duperar för att få sin vilja. Manipulation är passiv aggression så det ligger ilska under ytan. Egot använder sig ständigt av olika skydd, försvar och flyktbeteenden. Och murarna blir så tjocka så det finns ingen tillgång kvar till hjärtat därför känner de ingen empati längre utan kan med lätthet gå fram i livet och såra, kränka, svika andra utan dåligt samvete.
Och vi andra då som föddes ”vuxna” har en helt annan väg att gå. Det goda är både vår styrka och svaghet för ofta vill vi hjälpa dessa egon att må bra. Och det är snällheten som ställer till det för oss. Själva handlingen av att vara snälla är det som ställer till det för oss. Vi speglar oss själva i dom i tron om att de kommer att inse att det är så de ska vara men de bara utnyttjar oss till fullo. Vi ursäktar dom och klandrar oss själva. Vissa av oss på något sätt uppfostrat oss själva, och varit rätt så tuffa mot oss själva. Finns även de som inte ha haft en dysfunktionell barndom och uppväxt som hamnar i relationer med stora egon/narcissister och psykopater. Kan vara att man söker spänning i dessa tillsynes händelserika liv. Men upptäcker snart att det bara är uppbyggt kring dom. Och högkänsliga människor är psykopaternas bästa byte, för de söker vår godhet för att vi gör allt för dom och vi tror att vi kan omvända dom med vår kärlek.
Att jobba med sig själv för att komma till insikt med vem du är minskar din inre och yttre stress och du får tillbaka din ursprungliga energi och kraft. Det tar på krafterna att vara någon annan, bakom fasaden, dvs försvarsmekanismerna, skydden och flykten från oss själva. Så mycket enklare av att bara vara jag. Du har du tillgång till dig själv efter frigörelsen från det förgångna i vem du blivit skapad till. En enorm frihet att veta vem man är och vad man vill. Då är självkänsla, självvärde och självförtroendet i balans och du kan sätta gränser, och se till dina egna behov. Du är fri från det inre barnets sårade känslor och smärta. Här börjar ditt nya liv. I din egen sanna version.
För har du inte jobbat med dig själv och är i egot så självförverkligar du dig utifrån egot och du sprider ännu mera förstörelse runt dig och ställer till det för andra. Men det är svårt för dig att inse bakom alla dina murar av försvar. För du gör ju aldrig fel utan det är ju alltid situationen eller den andra personen det är fel på eller hur? Du har övergett dig själv för längesedan för den smärtan du fick som barn…